det här med att jobba
Att hela tiden ha sjukt mycket ansvar, att alltid vara den som förväntas ta ledarrollen och att vara konstant stressad. enormt lärorikt, men jag hatar det. Hur sjutton ska jag som nyutbildad kunna fatta de bästa besluten för patienter jag inte känner, som är så sjukt komplexa att bakvakten kliar sig i huvudet, kl 05 om morgonen, när jag varit på vakt sedan kl 15? jag känner hela tiden att jag missar nåt och fattar dårliga beslut för att jag är oerfaren. Vet att erfarenhet inte kommer genom att man lutar sig tillbaka, men den kommer inte heller om man inte får nån feedback. Ingen supervisation om sommaren innebär att jag aldrig får bekräftat om besluten jag fattat har varit riktiga eller ej. Det är ingen som säger om samtalen jag har kan förbättras, om jag kan diktera på ett annat sätt eller om det kanske vore bättre med en annan medicin än den jag just ordinerat. Tänker ofta att jag tagit mig vatten över huvudet när det kommer till detta vikariat. Ångrar det inte, för let's face it, mina hjärnceller hade dött om jag sålt kläder hela sommaren. Men ändå. fy satan alltså. Jag hinner ju för tusan inte ens äta middag.
de sista två veckorna kommer jag jobba 125,5 h. dvs en arbetsvecka på ca 63h. detta innan övertid. Denna vecka är jag ensam läkare på avdelningen i tre dagar i dagtid (är ju alltid ensam nattetid, vilket är fruktansvärt med ett helt hus å passa). Ni får helt enkelt hålla tummarna för att mitt psyke håller. För just nu tvivlar jag. behöver semester. Och sömn. fy satan vad jag vill sova!